Det finns en liten park med växter bänkar och stenplattsgångar. Ett gäng förskolebarn iklädda reflexvästar kommer in i den lilla parken. Barnen kan vara ca 3 år Jag sitter på en bänk och tittar i metro..Detta är alltså ingen lekpark utan endast en liten parksnutt med bänkar och växter.Personalen som går först in i parken ställer sig framför barngruppen och barnen tittar upp mot henne.Hon väcker genast mitt intresse.Hon inleder med en fråga som återföjs av många frågor. men alltid med samma inledning." Får man gå på kantstenarna?" Barnen svarar i kör NEJ" Får man springa på stenplattorna?"Barnen svarar i kör NEJ " Får man klättra på bänkarna?" Barnen svarar i kör NEJ." Får man klättra på järnstängslet?" Barnen svarar i kör NEJ."Får man plocka växter?" Barnen svarar nej"Får man gå i rabatterna?" Barnen svarar nej.
Jag tänkte i mitt stilla sinne att hon sa i alla fall inte Man får inte.I samma stund dessa tankar kom upp blev jag medveten om att det hon gjort var att överlämna ansvaret till de små barnen. Dom hade ju svarat nej och fattat sitt beslut i en enad kör. Det hände snabbt, en flicka plockade växter . och fick då veta att nu kunde de inte vara kvar i parken .Flickan fick också höra att hon fått frågan om växterna och svarat nej. Jag tänker på dessa små barns behov i deras utveckling Dom har lärt sig springa hoppa balansera gå baklänges klättra , dom är fulla av livslust och energi .Dom måste få utlopp för sina rörelsebehov.
Vad i hela friden hade dessa barn för glädje av detta parkpesök. Tänkte också i dessa banor är det så här vi jobbar med barns inflytande ja då är det bedrövligt.Området är fullt av lekparker där barnen skulle kunnat få utlopp för sina behov där det är tillåtet att leka.Om jag kunde vara tyst?
Agneta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar