Tänk om det skulle skrivas in i läroplanen att Förskolan skulle anamma Nanny och börja med olydighetshörn. Eller ”timeout” som metoden också kallas. Hur skulle det se ut? Många hörn skulle vara upptagna...det kan jag lova. Jag tror inte att hörnen skulle räcka till vissa dagar. En märlig syn. Nu läste jag till min fasa att det är väldigt vanligt förekommande i Förskolor och skolor i vårt grannland Norge. Timeout får mig att tänka på den gamla utdöda skamvrån. En tillbakagång i vårt sätt att uppfostra.
Vi blir dom auktoritära föräldrarna igen. Jag anser att ”Time out” är en kränkande handling och kan aldrig sättas i förbindelse med vad en god uppfostran är. Små barn blir lämnade ensamma med sina känslor . Rädda, osäkra och nedtryckta står dom med ansiktet mot väggen – 1 minut för vart år du är. Ponera att jag som vuxen nu provocerade t ex min man till vanvett, så skulle jag föredra att skrek till mig hur arg och upprörd han var istället för att trycka in mig i ett hörn och där fick jag då stå i över en timme. Hur skulle jag någonsin kunna kommunicera eller samarbeta mer med den mannen?
Ingen människa får en stark självkänsla genom en dylik handling. När föräldern sedan anser att tiden är mogen, går föräldern fram och påtvingar barnet att ge föräldern en kram. Jag får riktigt ont i magen när jag ser dessa kramar. Huh! för att vara detta barn. Det är så sårande att se. Så Sorgligt. I mina ögon lika med maktmissbruk på högsta nivå. Utövare av denna straffmetod behöver hitta mogna vägar till ett vuxet ledarskap. Familjeterapeften och författaren Jesper Juul säger: ”För att ingen ska kränkas gäller det att respektera både barnets och sina egna gränser. Barn behöver inte ”uppfostras” eftersom deras reaktioner alltid rymmer en mening. För föräldern gäller det att vara lyhörd och att, med hjälp av barnen, lära sig mer om sig själv.
Nu tar jag en timeout i skrivandet.
/Agneta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar