SPARVÖGON

Vi är i vår vardag utsatta för ofantligt många intryck. För att klara av och förstå vad som händer och sker runt oss behöver vi gallra i alla sinnesintrycken. Vi är födda med en överlevnadsinstinkt så vi gallrar utifrån den instinkten. Vad gagnar mig? Vi använder våra tidigare erfarenheter i våra liv för att vi ska kunna sortera bort det som inte gångbart, dvs;  ett ställningstagande i ett flertal situationer under bara bråkdelen av en sekund. När vi varit med i livet ett tag så går det med automatik. Vi tänker inte på allt vi ser och hör utan agerar som vi gjort tidigare i livet. Vad med de små barnen då? För att kunna förstå meningen i ett sammanhang måste dom få pröva att t ex: spilla, söla, smutsa ner sig, prova olika ord, klä sig själva. Små barn söker själständighet och har stark drift att få göra, få beröra och dom vill, vill, vill...fast dom inte alltid kan.

Dom små måste göra samma sak flera gånger: om och om igen för att dom så småningom lärt av sina erfarenheter. Att det i detta övandet uppstår frustration då barnet gång på gång misslyckas blir nejad, fyad, borforslad osv. Barnet skriker och blir omedgörlig. Nu händer det otäcka i kråksången. Barnets första diagnos delas ut: det såkallade "trotssyndromet". Om någon skulle se mig när jag t ex ska försöka få upp en av alla dessa idiotiska förpackningar som finns. Jag blir frustrerad, rastlös, förbannad och öser ur mig lite av varje. Nu har jag levt längre än dessa barn jag talar om och jag kan ta till lite olika metoder för att lösa problemet. Jag kan använda sax, kniv, hammare o.s.v. Barnen har precis startat sin upptäcksfärd och behöver hjälp inte stjälp på denna start på sin resa. Läs av barnet. Vilket behov är det som frambringar barnets beteende? Vad vill barnet? Ta reda på det och hjälp till. Något annat verktyg finns inte i dessa lägen. Vi kan köpa hur många böcker som helst med olika teorier och metoder i frågan "Trotsålder". Min teori är två ord: Hjälp barnen..

”Framgång är att gå från ett misslyckande till ett annat med oförminskad entusiasm.” 

- Winston Churchill -


/Agneta Svedjeland