En dag att känna en viss optimism inför framtiden. Jag är helt upprörd över att varuvagnen fullastad med varor inte går att köra ut till bilen som står på parkeringen. Det är någon slags spärr i golvet i utgången på butiken som stoppar detta, antagligen p ga att många kunder inte kört tillbaka vagnen efter att dom packat varorna i bilen. Innebörden blir att vi måste bära de inhandlade varorna från butiken till parkeringen som ligger en bra bit bort. Min dotter är med så hon börjar att gå till bilen med några kassar. Jag stannar med resten av kassarna. Det är en liten sittbänk i butikens foaljé så jag frågar ett litet barn som redan sitter där om det går bra att jag slår mig ner.
"...- Ja, det går bra", svarar barnet. Jag ser nu att barnet som är ca 6-7 år sitter och stickar. Barnet är helt upptagen i räta maskor.
"...- Vad bra du är på att sticka", säger jag.
"...- Ja jag vet...", svarar barnet.
"...-Vad stickar du?", undrar jag.
"...- Jo, jag spelar blockflöjt och jag behöver ett fodral till flöjten", svarar barnet och fortsätter:
"...- Jag går i Martinskolan och jag har fått jullov nu. Jag önskar mig mer garnbollar och lego i julklapp. Jag tror att jag ska sticka en mössa om jag får mer garnbollar".
"Ok!, säger jag. Vilken klass går du i?
"...- Jag har gått en termin i första klass så jag är ganska stor nu", säger barnet.
"...- Vem har lärt dig att sticka?" undrar jag.
"...- Min mamma. Jag tänkte att jag ska hinna bli färdig med fodralet före julafton och ge mig själv det i present", säger barnet.
"...-Det tror jag att du hinner", svarar jag.
Vi pratar om räta och aviga maskor och barnet säger sedan:
"...-Vill du se mina teckningar?"
"...- Självklart! Det skulle vara spännande", säger jag. Nu tar barnet upp en hög med teckningar ur sin påse och jag får titta igenom alla alster.
"...-Jag älskar att rita hästar", säger barnet.
"...-Ja, jag ser många olika hästar", svarar jag.
"...- Jag känner igen dig", säger barnet helt plötsligt och fortsätter:
"...-Har du varit i min skola?".
"...- Ja, jag har varit i Martinskolan några gånger, men inte under din tid i skolan", svarar jag.
"...-Är det bra i skolan", frågar jag?.
"...- Ja, lite...men det är för skrikigt och bråkigt. Jag hoppas att det ska bli lugnare nästa termin", säger barnet.
"...- Jag ser på teckningarna att du heter Philip", säger jag.
"...- Ja, och det är bra att jag heter det för jag älskar ju hästar".
Namnet: Philip betyder "hästvän" förklarade han sedan för mig. Ett givande samtal med en klok och mycket social pojke var tillända, hans mamma hade handlat klart och Philip sade hejå och god jul och vi skilldes åt. Det var flera tankar som slog mig på hemvägen. Jag har fördomar kring pojkars och flickors intressen, tänkte jag. Man lär så länge man lever.
"En människa kan aldrig någonsin vara tillfreds utan sitt eget gillande" Mark Twain
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar