Hur blir man en superpedagog? Hur bär man sig åt? Improvisation och medmänsklighet är mitt motto. Det är både enkelt och svårt att besvara rubrikfrågan, men jag tror att en del har mer fallenhet för det pedagogiska yrket: förskollärare, lärare, fritidspedagog eller barnskötare – än vad andra har. Kan man lära sig att bli den där superpedagogen som är engagerad, rolig, idéerik, bra på att förklara, genom-empatisk, finns till för alla och knyter nära relationer till barnen, visar intresse för att barnen mår bra, är lyhörd, ställer frågor, bejakar, ser möjligheterna i det mesta och besitter stor kunskap inom gebitet. Eller handlar det om som jag tror att det i mångt och mycket är vad jag som pedagog bär med mig i livets ryggsäck?
Så klart är utbildning en medverkande faktor samt hur starten blir i den nya yrkesrollen; samarbete med kollegor, barngruppen och föräldrar. Både vad gäller dialogen kollegor eller dialogen barn-vuxen så handlar det till syvende och sist om hur vi språkar med varandra. Utan språklig kommunikation och samspel utvecklas vi inte. Då kan vi slå fast att en superpedagog har till uppgift och besitter denna förmåga att alltid lyssna, besvara, ta in, ventilera, ge tips, berömma, ge infallsvinklar; dvs lägga till rätta för en god dialog. Språket i sig, det vi säger är bara en del. Hur låter det vi säger? Engagerat, glatt och inlevelsefullt? Detta är väldigt viktigt för det är just hur vi bär fram våra idéer, tankar och svar som visar vägen. Stämningen på avdelningen, stämningen i barngruppen och stämningen bland föräldrarna påverkas av var vi lägger ribban i vår kommunikation. Är stämingen kaotisk, överenergisk, hetsig och aggressiv är det förmodligen vi vuxna som skapat denna stämning. Är däremot stämningen lugn, harmonisk, entusiastisk och glädjefylld – ja, då har vi vuxna lagt grunden till denna stämning också. Värsta scenariot torde vara stel, monoton, enkelriktad och lagenlig (ja, det finns säkert). Många är rädda har jag märkt, för att ha en allför nära relation med barnen. Man skiljer på yrke och människa. Jag tror att om de barn som uppvisar svårigheter t ex i sitt agerande, kan vara utåtageerande; t ex skulle fungera på ett helt annat sätt med ett innerligt engagemang från lärarna. Människosyn är inget vi lär oss i utbildningen men A och O i arbetet med barnen.
Hur du bryr dig? Hur?
”Ta på dig mössan!!" Eller...”Jag såg vad som hände. Vill du prata om det? Jag finns här”.
Jag vill och önskar att alla som arbetar med barn ska ha ett personligt engagemang till varje barn i barngruppen. Varje möte blir olika eftersom vi alla är olika. En superpedagog måste uppvisa en enorm kapacitet på föränderlighet utifrån varje barns behov – både när det gäller; t ex förmågor och känslor. Vi måste för att uppnå titeln ”superpedagog” vara medvetna om det egna jaget. Vem är jag och hur uttrycker jag mig? Vad ligger bakom att jag skapar denna stämning? Stå på egna ben och vara mindre krävande; t ex ”om det inte vore för det så…” Var finns idéerna i det tänkadet? Att vara lyhörd isället för döv. Många pedagoger pratar om tidsbrist. Visst, i viss mån sant, men var med barnen istället för att kontrollera er själva och andra (tar mycket tid). Jag tänkte avsluta det hela med att säga: var som en aktör inför barnen. Det är du som har huvudrollen. Desto bättre du agerar utifrån barns ålder, såklart desto bättre resultat Resultat? Ja, alla vill väl ha dessa barn som känner att dom finns med i ett socialt sammanhang på exakt samma promisser oavsett bakgrund. Vårt agerande på arenan är avgörande för våra små individer.
Bra att ha med sig i arbetet med barnen är kunskap om läroplanen - finns en del godbitar.
- Pedagogiska färdigheter. Lär av varandra.
- Självkritik - den dagen du klarar det mår du bättre och jobbet flyter bättre.
- Empatiskt arbete: för att klara och förstå det måste du själv inneha en empatisk förmåga.
”Det gäller att se det som inte syns och höra det som inte hörs".
Jag önskar ett empatiskt glatt 2011!
/Agneta Svedjeland
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar