Dom kallas så mycket dom här bråkiga barnen: impulsiva, aggressiva, översittare, dominanta stökiga, trotsiga, olydiga, otrevliga, otillfredsställda, oengagerade, själviska, oärliga, hyperaktiva, dålig inpulskontroll, rastlösa, omedgörliga, temperamentsstörda, svårigheter att följa instruktioner och normer, bristande självkontroll, koncentrationssvårigheter, elaka, o-empatiska, aggressiva, slagskämpar, mobbare, dominanta, rastlösa, hyperaktiva, ouppmärksamma...YOU NAME IT.. utåtagerande.
Utagerande, utåtagerande, eng. acting out, aggressivt beteende, inom psykiatrin betecknat som social beteendestörning. Enligt min åsikt så får dessa barn fel metodmedicinering. Vi vet att barnens miljö påverkar deras beteende, eller hur? De flesta barn idag finns runt om i våra Förskolor och därmed i händerna på personer som kan vara "superpedagoger" eller tvärtom - "katastrofpedagoger". Under småbarnsåren utvecklas barnets hjärna snabbare än någonsin. Hjärnan påverkas av den känslomässiga relationen till de vuxna som finns runt barnen; föräldrar och personalen i Förskolan. Samspelet mellan barn vuxen är A och O för hur bra anknytningen, samt inte minst kvalitén i relationen blir i detta har en grundläggande betydelse för barns både sociala, emotionella och intellektuella utveckling. Genom mina många år inom Förskolan har jag träffat på personal som skulle kunnats benämnts som: o-kunniga, o-uppmärksamma, o-intresserade, o-belästa, o-engagerade, o-tydliga, o-roliga, arga, sura, kontrollerande, okreativa, fantasilösa, egenkära, o-empatiska, o-demokratiska - - you name it! O-syndromet kanske?? Enligt min mening borde vuxna med diagnos "O-syndrom" inte arbeta med barn. Ganska intressant att många inom Förskolan slänger ur sig dessa ord och fraser lite titt som tätt; ett exempel: "...-Vad Erik har blivit, bråkig och trotsig sista tiden..."
Detta är ett konstaterande som fler i personalgruppen lagt märke till. Vad gör vi åt saken. Èfter 37 år i yrket så ser jag att det svåra är att få med sig alla i ett hållbart sätt att bemöta och hjälpa barnen. Bra metoder som leder framåt med kunskap om hur man använder sig av olika arbetsmetoderna finns, men även om personalen fått verktygen och vi är eniga i tillvägagångssätt så...vad händer? Jag brukar säga att vi inom Förskolan sällan gör som kirurgen som skär där svulsten sitter och förhoppningsvis försvinner den. Vi skär lite här och där och med denna metod händer inte önskat resultat. Har vi tänkt på att det är vi tillsammans med föräldrarna som har ansvar för att dessa små individer ska växa till blomstrande, trygga, och harmoniska människor? Du blir vad du äter sägs det. Jag tror också att du blir som du blir bemött.
Bärbara metoder
Exempel: flicka som snurrar ett hopprep runt/runt, vilket så klart kan skada någon om handtaget slår i något annat barn eller vuxen. Första försöket en vuxen går fram mot barnet och drar en harang: "...- Nej! vad gör du? Förstår du inte..." Flickan springer iväg med hopprepet efter sig och pesonalen ifråga går efter, men ger upp. En annan personal försöker sätta foten på hopprepet för att stanna flickans fart men misslyckas. Detta var andra försöket. Flickan börjar känna vittring av jakt och som vi vet - jagade djur flyr. Adrenalinet i kroppen stiger och snart har flickan nått sitt mål, nämligen: uppmärksamhet. Nu avtar lek både här och där och de andra barnen följer händelseförloppet. Försök tre: En personal försöker, genom sin auktoritet, bli riktigt arg när flickan fortsätter att snurra runt hopprepet och ropar lite på avstånd flickans namn och skriker över gården: "...- Nu lägger du av...du får en chans...ge mig hopprepet". Vad tror han? Att flickan skulle lämna från sig hopprepet? Flickan är fem år och personalen femtio år. Flickan fortsätter att snurra och den aktoritära kan genom dessa ord inte förmå flickan att sluta och personen ifråga kan inte gå närmare utan att riskera att få handtaget på sig med full kraft. Personen ifråga lämnar gården och går in. Nu kommer det en vad jag kallar supepedagog. Hon går lugnt och stilla, helt orädd framåt och låtsas som hon letar efter något annat, pratar med barn runt omkring, knyter en sko på någon och hon upplevs inte som hotfull av flickan. Flickan börjar snurra lite saktare och personalen kommer närmare och ganska nära säger personalen: "...- Är det ditt hopprep Pernilla?". Personalen väntar inte på svar, men märker att vevandet börjar avta. Personalen fortsätter:
"...- Vilket fint hopprep...sådana med blinkande handtag fanns inte då jag var liten. Får jag titta?". Flickan har nu helt slutat att snurra och personalen undrar om hon kan snurra ganska sakta runt så personalen får prova att hoppa över. Så sker och flickan snurrar och personalen hoppar. "...-Vill du hoppa och så snurrar jag?", frågar personalen. Visst ville Pernilla det! Nu kommer fler barn och frågar om dom får vara med... och sen hoppas det hopprep som bara den!
/Agneta Svedjeland
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar