I RÄTTVISANS NAMN

För mig klingar ordet "rättvisa" som ett dömande och ett icke tillåtande ord. Ett ord som ger mig negativa känslor. Jag har ingen lust att gå runt och agera domare och avgöra vad som är rättvist eller orättvist. För mig handlar ordet rättvisa - i första hand om avundsjuka. I andra hand om rädslan att inte bli sedd. När jag dömer andra framstår jag själv som en överlägsen, intellegent och begåvad person med olika förmågor. Vi föds alla till denna värld med olika utseenden, olika förmågor och olika förutsättningar i livet beroende på plats, miljö, arv o.s.v. Vi har med andra ord olika behov. Under mina år inom förkolan arbetade jag med tanken behov istället för tanken rättvist. Usch, vad många vuxna det är som skapar rättvisekonflikter i barngrupperna. Vi föds inte med dessa negativa tankar - vi pådyvlas dom på olika sätt från barnsben; att "LIKA FÖR ALLA" måste gälla. Det vill säga: att alla ska ut samtidigt, alla ska sitta på pottan samtidigt, LIKA MÅNGA, LIKA STORA, ALLA SKA, SKA, SKA. Det fria valet existerar tyvärr inte. Att våga arbeta tvärtom mot vedertagna normer kräver mod. Jag fick ofta stå till svars. Det kunde låta ungefär på detta sättet: Personal: "Om hon får så vill alla ha eller göra lika". Var nu fallet så? Mitt svar är ett rungande Nej! 

Det handlar om hur du presenterar saker för barn. Det var de vuxna som hade problemet med de såkallade "orättvisorna". Barn är så intelligenta och förstår om vi handskas med dom som dom vore sådana individer. Varför får hon eller han vara inne? Ett bättre svar kunde bli: "Vet du, idag har Eva behov av att vara lite själv, så jag har lovat henne att vara inne och sitta och rita". Jag har aldrig eller sällan upplevt från barnens sida ord som orättvis o.s.v. Däremot ifrågasättande av mitt handlande från annan personal. Jag kommer ihåg hur mitt tänk började för ca. 30 år sedan. Jag tyckte det var ett evigt tjat om t ex "får jag också?". Detta var vid ett tillfälle då jag gav ett barn att glas vatten. Jag funderade över detta ordet också. Jag frågade barnet som hade också behov om han var törstig. Han svarade nej. Ok, sa jag...då kan du säga till mig när du är törsig så ordnar vi vatten. Också barnet sprang iväg och lekte. Jag införde snart lite olika förändringar för att ta bort detta statiska likatänk som enligt mig skapar o-demokrati och framför allt ett o-solidariskt sätt att se på rättevisesyndromet. Olika frukter på fruktstunden var t ex; en förändring. Behovs-anpassad vila var en annan förändring. Men i första hand utprovde jag, och utmande barngruppen i att känna i sig själva och inte genom andra. Vilka är mina behov? Kall, varm, mätt, hungrig, gillar, gillar inte, vill, vill inte. Spännande värre. Orädd var jag och var aldrig rädd för kaos. 

Vi kan ta exemplet med russinpåsen. Ni vet, ibland vill man förgylla tillvaron och inom Förskolan på den tiden var det godaste vi kunde få nämligen russin eller mariekex. Alla barnen satt i en ring och jag ställde samma fråga till alla barn. "Hur många russin vill du ha?" Någon sade fem, någon sade tio, någon sade två o.s.v. Så kom vi till det barnet jag visste skulle säga tusen eller åtminstone hundra. Det blev hundra. Ok!... sa jag och började att räkna upp russin framför barnet. Alla barn satt spända och tittade på de barn som ännu ej fått säga hur många dom ville ha och såg oroligt på. Jag hade då räknat upp hundra russin och högen var tämligen stor. Påsen var nu nästan tom och det fanns inte det så många russin kvar till de andra barnens val OCH DÅ INTRÄFFAR DET JAG HOPPADES PÅ!!
Barnet med hundra russin frågar ett annat barn: "Hur många vill du ha?" "Jag vill ha tjugo", svarar det andra barnet och får tjugo russin. Fyra barn återstår och barnet som hade de hundra russinen fortsätter att fråga och dela ut. Idag skulle vi kalla det för "matte i förskolan". Jag såg det då mer som "learning by doing". Liknande händelser var på tapeten ofta och på så sätt skapade jag en sådan relation till barnen som fick barnen att känna tillit och engagemang samt att den vuxna personen trodde på deras tankar och beslut.
Dom vuxna i Förskolan måste bli bättre på att inte titta med grannens ögon. I "rättvisans namn" är gräset inte alltid grönare någon annanstans...det är en annan sort bara.

/Agneta Svedjeland