Under många år i förskolan försökte jag slå ett slag för att vi skulle arbeta bort negationer och bruket av ordet: inte. Gör inte så, gör inte si, klättra inte o.s.v. Ofta kom ordet: nej till, t ex: "...Nej, klättra inte där". Jag såg också att vid bruk av dessa ord fick vi en tvärtomreaktion från barnen. Barnet klättrade i alla fall. Det finns idag många som är av den uppfattningen att barn har svårt att förstå innebörden i ordet inte. Och jag håller med. Barn i förskoleåldern har inte bilden av ordet i hjärnan. Hjärnan tänker i bilder, det vet vi. Det tar lång tid innan barnen skapat sig en uppfattning av vad ordet står för och under tiden är det learning by doing som gäller. För mig, då det begav sig i jobbet, handlade det i första hand om att jag tyckte att det lät så trist...allt detta inte och detta nejandet. Att hela tiden få höra vad man inte får göra. Mina tankar gick istället ut på vad man fick göra. T ex började jag väldigt medvetet att plocka bort inte och nejet. Jag försökte se vad tanken hos barnet var, vad var det han/hon ville? Ville klättra? Ville upp på bordet för att se vad som stod där? Det fanns vid många iakttaganden alltid ett syfte. Nu är det inte så att jag tycker att barn ska klättra fritt vart som helst, men jag kan hjälpa dom på traven i deras nyfikenhet och deras lust till att undersöka sin omgivning. T ex lilla Olle klättrar upp på en stol och vidare upp på bordet. Jag tar i Olle och frågar vad han ville titta på. På bordet står det pennor, kritor och papper. Olle sträcker sig mot kritorna. "...Ja, vet Olle...du kan få sitta här på stolen och rita!". Papper och kritor förflyttas nu fram så Olle kan nå. Olle ritar och är nöjd. Jag tror att om vi bemöter barn med: "...Nej , inte på bordet!" så har vi inte tagit del av budskapet som Olle signalerar. "...Vet du Olle? Vi tar ner lite papper och kritor vid det låga bordet så kan du rita när du vill..."
Vi måste nog bli bättre på att vara vägvisare och på ett bättre sätt ge alternativ. Kom och klättra här, tala om vad som är tillåtet. Här kan du vara. Tala om vad barnen förväntas göra. En annan effekt är också att när personalen börjar sätta ord på sina gissningar om barnets känslor och behov, så tillför vi barnen fler ord och snart kan barnen själva sätta ord på sina önskningar. Jag tror att vi måste släppa lite på kontrollbehovet och bli mer närvarande. Lyssna med fingertoppskänsla efter känslor. Vi måste försöka finna den rätta vägen till ett nära samspel mellan barnen och de vuxna i förskolan.
"Hur underbart det skulle vara att ha en Riktig Hjärna, som kunde tala om saker och ting för en" . Nalle Puh - A.A. Milne
/Agneta Svedjeland
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar