VARGDAGAR - BENJAMIN OCH LEJONINNAN

Var på min sedvanliga promenad på fm och hör en gapande kvinnostämma utropa med bestämd och aggressiv ton "...BENJAMIN, NU ÄR DET BRA!!". Snart så kan jag ge ut en hel bok med otäcka incidenter som sker i våra förskolor.

Jag går i promenadtakt och ser en grupp förskolebarn med två vuxna som stannat på trottoaren. Jag uppskattar barnen till att vara runt två/tre år. Barnen är åtta till antalet och iklädda självlysande västar. Jag saktar in och ser barnaskaran, inklusive denne Benjamin, stå och stirra upp mot detta rytande lejon. Barnaskaran är helt tysta det är bara den rytande som hörs. "..NU HAR DU SPARKAT PÅ MINA FÖTTER FLERA GÅNGER OCH JAG BARA UNDRAR VAD ÄR PROBLEMET? JAG ÄR TRÖTT PÅ ATT SÄGA TILL DIG HELA TIDEN FATTAR DU DET-NU SKÄRPER DU DIG!!!"

Kvinnan vänder sig om och tar två barn i handen och dom ska just börja att gå då jag känner att jag måste säga något till dessa barns försvar eftersom den andra vuxna inte förmådde sig till att reagera.

"...Vet du vad", säger jag som inledning och fortsätter: "...Jag skäms som medborgare, förskollärare och medmänniska över ditt agerande mot detta barn. I mina ögon så är ditt beteende oproffsigt och kränkande. Du är ute och går med små, små individer och du skriker, skäller ut ett litet barn inför sina kamrater. "...Jag förstår inte vad du har med det att göra", svarar lejonet.
"...Jag tror inte att jag behöver säga så mycket mer, utan jag tror du förstår vad jag menar", säger jag och lämnar gruppen.

Jag får många tankar nu kring denna episod. Dom finns där ute i våra förskolor. Jag kan ge hur många exempel som helst från min tidigare arbetsplats. Frågan som jag hela tiden återkommer till är VARFÖR VÅGAR INGEN ANNAN VUXEN SÄGA TILL ELLER GRIPA IN? Det verkar som om så många vuxna i förskolan har svårt att agera utifrån inhämtad kunskap om barns utveckling. 2-3 åringar är glada små personer som lever i nuet. De lär sig och utforskar - dagarna i ända. Nya upptäckter är spännande och helt nödvändiga för deras fortsatta utveckling. Som vuxen krävs b la att du är trygg, lyhörd och modig. Med modig menar jag att våga avvakta, lyssna in och vara betraktare i barnets resa i learning by doing. Funderingarna kring händelsen fortsätter och eftersom jag noterat förskolans namn på personalens jackor går jag in och googlar direkt vid hemkomst. Hittar förskolans värdegrund som låter ungefär så här (jag har gjort utdrag med det viktigaste). Egentligen så spelar det ingen roll vad det står i just deras presentation av värdegrundstänket för det står lika på alla förskolors hemsidor. Rabbla fina ord på papper går an, men om man som utbildad pedagog inte vet vad det betyder i det pedagogiska arbetet med barnen ...YES MY GOD!

HÄR ÄR KORT UTDRAG
Pedagogerna har pedagogisk utbildning och är barnens trygghet och medhjälpare i det livslånga lärandet. Pedagogerna lägger stor vikt vid att vara goda förebilder för barnen och arbetar ständigt  med normer och värderingar. Hela vårt värdegrunsarbete bygger på demokratiska värden
​Vära värdegrundande ord är: Vi känsla, självkänsla, välmående, harmoni lusfyllda dagar, trivsel, upplevelser, gemenskap, empati, hänsyn, respekt, delaktighet, hjälpsamhet...

Vad händer då med barn som får skäll? Erik Sigsgaard påpekar i sin bok "Utskälld" att det inte finns så mycket forskning om detta. Men den forskning Sigsgaard tar upp kan man sammanfatta så här:

• Barnen känner sig förödmjukade och får dålig självkänsla.
• Barnen blir skrämda och deras grundläggande tillit skadas. (Därför känns det värre att få skäll i förskolan än hemma, för hemma är tilliten oftast starkare.)
• Barnen lär sig smita från ansvar, ljuga och lägga skulden på andra.
• Barn som får mycket skäll blir lättkränkta, spända och har lätt att ta till våld.
• Skäll på en institution gör atmosfären stressad.
• Skäll påverkar även de barn som inte blir utskällda.

LÄS UTSKÄLLD

Barnperspektiv är svårt att ta för oss vuxna. Vi kräver ofta att barnen ska ta vårt vuxenperspektiv.

/Agneta