FN:s barnkonvention: "Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn". Betänk detta, barnens bästa säger konventionen inte de vuxnas bästa.
Nu måste det dras i nödbromsen. Våra minsta 1-3 år har det inte bra runt om i våra så kallade förskolor. Jag kommer ihåg -80 talet då var antalet barn i småbarnsgrupperna sällan över antalet 12 och idag ser vi en stadig ökning av barn i dessa grupper. 17 barn och fler är det vanliga idag och dessutom med färre anställda än tidigare.
Idag går hälften av alla ettåringar i förskola. Det är skrämmande att veta att många av dessa barn har arbetsveckor på 50 timmar dvs 10 timmar mer än den för vuxna 40 timmarsveckan. Vi kan ta t ex inskolning som numera klaras av på 3 dagar mot tidigare 2-3 veckor. Ibland undrar jag verkligen hur ni pedagoger tänker. Känner ni till vad viktig anknytningen är och konsekvenserna av utebliven anknytnig. Inget litet barn anknyter till en personal på 3 dagar. Inget barn. I denna fråga står jag fast än idag. Inskolningen är väldigt viktig när små stressade barn ska tas omhand av okända vuxna måste det få ta tid. En person som är barnets primära anknytningsperon är a och o. Personal med den högsta kompetensen ska skola in de små. Små barn som ska ta in många vuxna på en gång klarar inte det. Deras hjärnor har inte utvecklas tillräckligt för att kunna hantera dessa situationer.
Vinnarna i detta ouforskade försök med 3 dagars eller så kallad föräldraraktiv inskolning är personal som snabbt blir av med föräldrarna och föräldrarna som fortare kan börja arbeta. Förlorarna är barnen. Detta är barnmisshandel anser jag och stressen som de små känner är rent ut sagt skadlig. Nu är det ju en gång så att små barnet idag är ju så kallat kompetent och ingår i en lärandeprocess där dom nagelfars, dokumenteras osv. Men vad vi glömmer är att ett litet barn inte kan uttrycka sina innersta känslor rädsla oro otrygghet längtan stress mm. Dom kan faktiskt inte det, hur mycket kompetent vi säger att dom är. Om de minsta barnen skulle dra en vinstlott skulle vinsten vara att dom få vara hemma med någon av sina trygga föräldrar och utforska världen i en trygg miljö i sin egen takt.
Ja, jag har gjort en kovändning i den här frågan utifrån vad jag ser, hör läser samt reflektion tillbaka i tiden, hur mådde egentligen de minsta barnen? Se sanningen i vitögat, barngrupper som är alldeles för stora, för få personal, för få utbildade pedagoger, för långa dagar, lärandeprocesser istället för omsorg. Vi talar om småttingar 1-3 år som är värda en bättre start i livet. Läsa, skriva och räkna kommer när dom är mogna för detta. Försummad trygghet kan kanske aldrig tas igen.
Agneta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar