VIKÄNSLA

Du och jag-känsla mellan personal och barn i förskolan är en väldigt viktig aspekt som det egentligen borde talas mer om än vad det görs idag. Viktigast av många viktiga delar i förskolan. Att i första hand bygga starka relationer mellan pedagog och barn och att möta barnen där dom är i sin egen jagutveckling. Det är prioritet ett; att bygga starka, trygga relationer är a och o i verksamheten. Att bygga verksamheten på att förmedla kunskap i utbildningssyfte blir nästan löjligt när vi talar om förskolebarn. Barn utbildas genom samtal och aktivt lyssnade och aktiva gensvar från pedagoger. Vi ska stödja barnen där dom befinner sig så dom känner sig accepterade för den dom är. Blyg/oblyg, rädd/orädd, busig, skrikig, tystlåten, utåtagerande, bråkig, kamratlig eller okamratlig. Relationen mellan pedagog/barn är viktigast av allt, utan relation/anknytning vet vi inte vad t ex det bråkiga barnet sitter inne med vad gäller kunskap, förmågor, intresse, färdigheter önskningar osv. Barn behöver, för att växa, stöd från trygga vuxna som visar att dom tycker om dom,att pedagogerna blir glada över att möta just mig. Små handlingar från en pedagog kan ibland vara guld värt för en del barn. Förutsatt att du som pedagog har en "du -jag relation" med barnet eller har en vilja att komma närmare barnet. Krav och regler styr mycket av verksamheten i förskolan ;ALLA SKA GÅ IN ALLA SKA GÅ UT. ALLA MÅSTEN. Att se över och granska alla gemensamma regler och krav är viktigt tror jag för det blir lätt till något medärvt som sitter i väggarna. Gränser visst, men när det övergår till att man blir regid i sitt handlande då finns inte utrymmet för den känslomässiga kontakten du-jag. Barns röster är viktiga. Barns åsikter vägleder oss i vårt arbete. Hade en gång en flicka 2,5 år gammal som jag hade skolat in under ca tre veckor. En nära kontakt mellan oss hade uppstått. Jag visste ganska väl vad hon gillade och inte gillade och hon och jag var trygga i relationen med varandra. Hon var trygg inne på avdelningen och älskade att leka i dockvrån med dockorna bla. För sin ålder hade hon ett väldigt utvecklat språk. Hon var rik på fantasi älskade sagor och att sjunga och dansa. Hon hade börjat att skapa fler relationer, så fler vuxna och barn var nu involverade i hennes förskoleliv. Jag är på väg mot min avdelning när jag hör henne storgråta från hallen. Hon sitter på golvet framför sin vinteroverall och gråter och skriker. "Jag vill inte gå ut", säger hon. Ni vet det där när något barn är så lesset så orden kommer i inandningen tillsammans med gråten. En personal står bredvid och försöker förklara att alla ska gå ut, dvs även hon. Jag satt mig ner brevid henne på golvet och lugnade henne genom att bara stryka henne på ryggen. Hon säger "Agneta, jag vill inte gå ut jag vill leka inne i dockvrån. Jag tycker inte om att vara ute när det är kallt och när jag är hemma får jag vara inne om jag vill och vet du en sak..."? säger hon sedan fortfarande lite hickande. "Berätta för mig", säger jag. Hon säger: "Min mamma och jag är inga utemänniskor". Jag strök henne över håret och hängde upp hennes overall och sa "...idag är inte jag heller någon utemänniska" och tog hennes hand och sa "kom så går vi till dockvrån". Min roll var att stödja henne. Jag ville, genom mitt sätt att hantera situationen, lära ut till barnet att jag står för medmänsklighet och ett bejakande förhållningssätt. Vi pedagoger handlar olika i olika situationer. Vi bär alla på personliga ryggsäckar från vår egen tidsresa. Resan är ju inte slut så vi kan ju förbättra innehållet och fylla på eller byta ut delar av innehållet med hållbara metoder som gagnar både oss sjäva och barnen. Agneta idag 26/7 -75 årsdag.