DALENDAMEN

En morgon går min dotter och jag till ett köpcentrum för att köpa kaffe. Ni vet kaffet är slut...inte roligt på morgonkulan. Vi är ganska tysta på vägen till köpcentrumet, vilket hör till ovanligheterna. Kan delvis bero på det faktum att vi inte druckit morgonkaffet. Vi går in i matbutiken och ska bara handla kaffe och en vitlök. Vid vitlökshyllan står en äldre dam med rullator som ser aningen trött och förvirrad ut. Hon frågar: "Var hittar jag te?" Min dotter förklarar för henne att te finns på samma avdelning som kaffet och att hon måste ta sig ca. tre avdelningar framåt i butiken för att komma dit. "- Oj!" säger damen och hela hennes kropps-språk avslöjar att hon inte orkar och förmår att ta sig dit...eller någonstans överhuvudtaget. Min dotter frågar då damen vilket te hon skall ha och vilken volym. Hon svarar och min dotter erbjuder att hon kan hämta te till damen och säger då till damen att hon kan stå kvar och vänta. Så skedde. Min dotter hämtar te och jag går för att handla det jag ska; jag tänkte titta på hårfärg och gick då till denna avdelning. Efter ett tag, döm om min förvåning...möter jag min dotter med en varukorg på armen och en gedigen inköpslista i handen. "- Har du pengar till det här?" frågar jag min dotter eftersom jag inte förstod varför hon helt plötsligt började fylla på varor i en korg. Min dotter svarar: "- Det är inte jag som ska ha det... det är till damen med rullatorn". Min dotter berättar då för mig att damen med rullatorn hade bjudit in sin syster på midsommarfest, så hon var i en slags festyra och mycket behövdes handlas in till denna fest. Inköpslistan innehöll rabarber, olika kex, jordgubbar, persikor och mycket, mycket därtill.

I alla fall så betalade jag för mina varor och satte mig i vänteläge vid kassan. Där dyker dom upp: dottern med en full varukorg på armen och damen med rullatorn som var fullproppad med varor. Allt läggs upp på disken och damen är jättenoga med att allt kommer med. Hon betalar kontant och jag erbjuder mig att packa. Jag inser så fort jag ser allt vad damen har köpt att detta inte går att få hem i hennes rullator. Vad händer? Jo, vi packar varorna i fyra kassar; en i rullatorn, en kasse som jag bär samt två kassar som min dotter bär ut från butiken. Vi frågar om vi ska hjälpa henne hem med alla varor. "- Ja, kan ni det?...ni verkar snälla" säger damen. Gårdarna heter lite olika i området, men vi följde kvinnans anvisning och gick med henne i hennes takt. På vägen förklarade damen att hon var väldigt trött och hade fått så dåligt minne. Vi pratade om växter, om olika sorter och damen riktigt lös upp och återfick sitt minne när blommor kom på tal. Efter ca. 30 min så var vi framme vid hennes port. " - Kan ni följa mig upp?" frågar damen som bodde på fjärde våningen. Så klart vi kunde följa med henne. Vi tog hissen  upp med rullatorn och efter att alla kassar var ute ur hissen hjälpte vi henne med att låsa upp låset till lägenheten. Väl inne frågade vi om vi skulle hjälpa henne att ställa in kassarna i köket. "- Ja vill ni det?", sade damen som satte sig helt utmattad på en stol som stod innanför hallen. Vi tog in matkassarna och damen bad oss snällt om vi kunde plocka in varorna i skåpen åt henne. Vi gör såklart detta. Damens lägenhet var fin med många fotografier och tavlor som prydde väggarna. Där fanns minnesfotografier från forna tider med familje-sammankomster, idylliska foton som kunde ge en liten bild av henne, olika fragment av hennes liv som gav ett uttryck av härliga somrar och fina minnen som alltid kunde göra sig påminda där dom satt på väggarna.

Ja, hur slutade denna historia egentligen? Gjorde jag Rabarberpajen till festen med hennes syster...eller? Rabarberpaj a´la Hasselgården. Sann historia.

/Agneta Svedjeland