Jag är ingen person som vurmar för regler eftersom det alltid talar om vad du inte får, måsten och vad du ska göra o.s.v. Reglerna kommer till för att det ska bli ordning och reda. För mig är frågan: vilka regler behövs och vad vill vi få för resultat av att införa reglerna? I förskolan finns många regler - oskrivna som skrivna, som bara löper på...utan egentlig reflektion. Det sitter i väggarna på något sätt och det första vi förmodligen får höra som ny på en arbetsplats är nog vilka regler om finns där. Barngrupper förändras, personalgrupper förändras och i och med detta förändras dynamiken i grupperna, men detta till trots...så är det så att vissa regler består - år till år. Måltidssituationer är de situationer då de flesta orningsregler uppstår och lever kvar. Det kan vara: allt från att inte äta hårt bröd till maten, utan efter...till att sitta kvar vid bordet tills alla är klara, men också om att smaka på allt...o.s.v. För mig handlar det om att vi som arbetar i förskolan allt för ofta fokuserar på att lära barnen olika sociala beteenden och framför allt väldigt mycket fakta. Jag är övertygad om att den personliga vuxenrelationen till barnen är den väg som leder framåt. Förhållningssättet från oss vuxna till barnen avgör vad barn tar till sig och i hur stor grad barnen ger uttryck för hur maktutövning från oss vuxna hämmar deras förmågor i stället för att främja förmågor. När vi lär ut dessa sociala beteenden t ex; att man sitter vid matbordet, att man väntar, att man inte får störa på samlingen, att man, man, man...Hur ser vi då på barnen? Är dom våra gelikar eller? Barnperspektivet med barns inflytande...vart tog det vägen? Har barnet något att säga till om och är delaktig i beslut t ex kring matsituationen eller kan det vara så att vi är sken-demokratiska?
Barnen är helt enkelt i pedagogens grepp och pedagogen vet vad som är rätt. Barnen anpassar sig och lyder makten. Det viktiga mötet med barnen saknas. Lyssnandet...det vill säga: det verkliga lyssnadet. Oavsett i vilken situation vi befinner oss i vår verksamhet, oavsett om det är måltid eller samling så kommer det alltid initiativ från barnen. Ge dom tid. Oftast för vi tillbaka barnen snabbt till verkligheten: "Ja det var ju roligt men nu äter vi" kan det låta. Fokus på barnen med hela vår själ. Följ barnen i deras tankebanor, flyg med barnen och dom kan ta dig till okända platser.
Ekström (2007) ger ett exempel på den framtida medborgare han ser barn utvecklas till i de förskolor han studerat: en normaliserad, anpassad och lydig medborgare som är ansvarig, självständig med förmåga att inordna sig i systemets regler och rutiner. Oj, Oj! tänker jag och nu rusar mina tankar iväg. Jag tänker att vi vuxna kan bestämma så mycket. Det finns vuxna som aldrig lärt sig tycka om viss mat, exempelvis jag själv som inte tycker om BLODPUDDING och jag slipper ju äta detta. Pelle t ex vill inte smaka fler gånger på blodpuddingen...så vari ligger det positiva i att Pelle måste lägga upp detta på tallriken varje gång det vankas blodpudding? En flicka för många år sen uttalade sig sååååå bra. En pedagog skulle få flickan att smaka lever. Hon kämpade med en brynt leverbit på gaffeln. Fram och tillbaka mot munnen gick gaffeln utan resultat. Till sist bet hon en halvmillimeters bit av levern, en sån där liten bit, bara med framtänderna längst ut, och uttalade med en för henne växande leverbit i munnen "Det var godare på utsidan än på insidan". Blev hon mån tro framtidens leverälskare?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar