STIGFINNAREN

Jag vet att jag under en del utvecklingssamtal med föräldrar beskrev en del barn som "Stigfinnare". Barn som hittade lösningar. Barn som stod upp för sina egna tankar. Barn som inte gjorde som alla andra. Barn som ibland upplevdes som gränsöverskridande (för mig ett positivt drag). Tyvärr har jag inte mött lika många s k "Stigfinnare" inom personalgrupper. Många personalgrupper består av många "trygghetsnarkomaner". Vi överför våra egna vanor på våra barn. Det är lätt att hitta rätt stig om du alltid tar samma stig och då behöver vi inte tänka alls. Autopiloten är inställd. Vi tar samma väg till jobbet - år ut och år in.Vi kan förmodligen gå med förbundna ögon och ändå hitta rätt. Vi går till samma affär. Vi sitter på samma plats varje dag vid matbordet. Betänk alla dessa ritualer kring olika rutinsituationer inom förskolan.Vi gör väldigt lika dag för dag och inte för inte säger vi att det är just s k "rutinsituationer". Vi tar motorvägen istället för att hitta de otaliga småstigar som erbjuds. Vuxna som vågar gå utan kompass in i snåren och hitta en lek till samlingen som personen inte brukar ta till. Hoppa över russinleken och trigga dig själv...det räcker kanske med att byta ut russinen mot något annat. Ju fler variationer av tankar som vi tänker och provar - desto bättre för våra mottagare, nämligen barnen. Många vuxna planlägger allt och inget lämnas åt slumpen. Semester på samma plats - år från år. Dessa personer vet precis när allt ska hända. Detta beteende överför vi till våra barn som blir lika välorienterade i vad som komma skall där det finns lite utrymme för överaskningsmoment i vardagen eftersom allt är inbokat och klart.Varför måste allt vara så planlagt? Barn älskar när det blir lite "happening" och överaskningar. Majoriteten av de barn jag benämt som s k "Stigfinnare" har faktisk varit "Stigfinnarinnor". Starka, målmedvetna flickor med många synpunkter och som hade många, många småstigar att vandra på.


En episod
En 6-års flicka med myller av påhitt kommer till mig och säger: "Ska vi ha vila nu?". "Ja", säger jag. Flickan fortsätter: "Jag har en hemlis som jag vill att du ska se". Jag svarar:  "Jaha vadå för hemlis?" Hon svarar: "Har du bilen idag?". "Ja", säger jag. "Bra!", säger hon och fortsätter: ..."för då kan vi åka till en park som jag vet där det finns vargar". "Är det lång borta?", frågar jag. Hon svarar: "Nej, det är jättenära där jag bor". Sagt och gjort och en kompis till flickan och jag åker till denna park. Flickan visar vägen med största precision. Det visar sig vara två vargstatyer som är på den gården där hon bor. Hon sträcker ut en arm mot vargarna och säger: "Är dom inte underbara?". Det fick jag ju såklart medge. Flickorna red på vargarnas ryggar och lekte en lång stund innan "Stigfinnarinnan" hittade en liten stig till. "Har du med dig din plånbok?" frågar hon mig. "Ja", säger jag. "Bra!... för då kan vi gå och köpa glass för jag vet hur man går...sedan kan vi gå till en annan park som jag vet", säger hon.Vi köpte glass och gick till en park i närheten där flickorna tittade på djuren. Det blev en helt oplanerad sexårsvila denna dagen. Rolig, fantasifull och helt underbar. Jag bugar och tackar för att jag bjöds in att följa med denna Stigfinnarinna.
 
"En definition på galenskap är att göra samma sak om och om igen och vänta sig olika resultat" 
Albert Einstein


/Agneta Svedjeland