HJÄRTEFRÅGA

Bekräftelse, ja nu är jag där igen. Att som barn få bli bekräftad är för mig en hjärtefråga. Bekräftelse är inget ämne jag kan läsa in, ta poäng i via högskolor. Nej, för att bli en person som också har förmågan och viljan att bekräfta andra måste också ha viljan själv. Vilja att lyssna, vilja ta till oss orden och tankarna som vi får till skänks. Att vara kärleksfull är av stor betydelse, tror jag. Vad betyder då det? Jag anser att kärlek finns där hos oss alla människor från början. Hos vissa finns den djupare begravd, men aldrig så djupt att du inte kan gräva fram den. Optimism, att ha en positiv syn på människan och ha förmågan att skapa goda relationer. Varje individ har ett eget ansvar att ta fram det bästa, mest goda och mest kärleksfulla i sig själv för att kunna skapa goda relatoner till andra människor i sin omgivning. Hur bekräftar vi barn, föräldrar och personal i förskolan? Eftersom personalen i förskolan har en läroplan att gå efter har dom ett stort ansvar som förebilder att värdegrunden efterlevs i praktiken. Vi behöver varma och medkännande människor med förstålse om människors olikheter. Att som förälder, barn eller kollega bli behandlad som om du inte fanns? Helt osynlig...

Att se, men ändå inte markera med ord eller kroppsspråk att du ser den andra personen, framkallar känslan av att vara obetydelsefull hos den andra personen . Varje incident där ett undlåtande av att t ex; hälsa, svara och lyssna kan skapa ett inre kaos hos mottagaren. Vi har inte bara vår mun att tala och svara med. Vi har i tidspressade situationer annat att ta till. Vi kan nicka, blinka, le, uttrycka olika gester och säga enkla, snabba och snälla fraser som gör att motparten ändå känner sig bekräftad. Alla vill bli bekräftade och många får bekräftese. En del vill bli bekräftade hela tiden och har svårt att ge bekräftelse till andra. Jag har lång erfarenhet av just detta i våra personalgrupper. Förskolor borde göra en  analys av situationen; hur ser det ut hos oss? För att kunna ändra på något måste jag först gå till mig själv och kritiskt fråga mig själv; vilka/vem i personalgruppen osynliggör jag medvetet? Vilka i personalgruppen får alltid min uppmärksamhet? Gå nu in och titta hur du har det på föräldrarfronten. Kan det vara så att en del föräldrar möts med kramar och glada tillrop - medan andra mer eller mindre ignoreras? Gå vidare och analysera barngruppen. Finns det barn som inte blir sedda av dig? Finns det barn du suckar över och irriterar dig på? Finns det barn du undviker? Du kommer efter att ha analyserat dessa frågeställningar, utfrån dina svar, komma fram till  att du har olika förhållningssätt till olika personer. Utfrån dessa olika förhållningsätt blir också ditt agerande olika från person till person. Vi bör vara medvetna om att under hela vår dag i förskolan sipprar vi ut olika känslor. Antingen genom ord eller mimik. Barn känner, hör och ser. Jag såg en dag i ansiktet på ett barn, en sorg. En sorg i ögonen. Det kom inga frågor, men i detta fallet behövdes inga frågor. Detta barnet hade märkt skillnaden i hur hennes mamma blev bemött - kontra hur hennes kompis mamma blev bemött. Om barn ser dessa tydliga skillnader så undrar dom så klart: Vad är det för fel på min mamma?  

Nej, nu är det hög tid att börja en dialog med varandra i förskolan. Vi pratar ofta om att saker och ting inte får vara orättvist i förskolan. Lika många kex ...lika många??? Alla ska och det ska vara rättvist. Vi får ta och göra rätten till bekräftelse till en rättvisefråga så kanske vi når fram till att ingen är osynliggjord i våra förskolor.  

”One person can make a difference, and everyone should try”   (John F Kennedy)

/Agneta Svedjeland